Besök på Lejonkullen

Strax utanför Waterloo ligger den plats som satte staden på kartan. Ett stort fält där det berömda slag som kom att bli Napoleon Bonapartes sista. Här mötte 123.000 fransmän 63.000 britter (ledda av Wellington) och 117.000 preussare (ledda av Blücher). Napoleon förlorade slaget och skickades till ön St. Helena där han dog 10 år senare. På slagfältet han flydde ifrån låg över 40.000 sårade och 11.000 döda soldater.

På den plats där prinsen av Orange sårades under slaget står monumentet ”Lejonkullen”. Det är en 45 meter hög tegelkonstruktion med ett enormt lejon i järn högst upp på toppen.

Lejonet konstruerades i Liège och fraktades till Waterloo i bitar på kanaler, den sista sträckan blev på hästdragna vagnar. Monumentet är resultatet av den arkitekturtävling som hölls och om man orkar ta sig upp för trappstegen hela vägen så får man en fantastisk utsikt över det tre km² stora slagfältet.

Det är otroligt maffigt att stå på toppen och se ut över landskapet, men det är svårt att föreställa sig att på vad som ser ut som vanliga åkrar så stred över 200.000 män till häst, till fots, med kanoner och med sabel. Man får lite hjälp på traven då man besöker den del av museet där man befinner sig i ett stort, runt rum där man har målat upp striden runt om. Det tycker jag var ganska snyggt gjort och lite ovanligt. I övrigt kan jag knappast säga att Lejonkullen är en plats som jag är i behov av att besöka igen. Filmerna som gick att se var inte särskilt bra och det var inte heller den del där man kunde se lite av de dräkter som burits vid slaget. Det känns som ett fruktansvärt alldagligt museum. Det känns som om man, lite desperat, klamrar sig fast vid det enda som Waterloo egentligen är känt för och just med tanke på att det är det enda så tycker jag nog att man skulle kunna göra en kraftansträngning och göra hela besöket lite mer intressant. Det finns tusentals krigsmuseum och om det ska vara ett bra så får man allt sticka ut lite från mängden.

←